Beslutsångest, öppet köp och varför man kommer till helvetet

Varför har vi beslutsångest över något så enkelt som ett skoinköp? Du står där i affären och provar de där skorna om och om igen och slutligen försäkrar dig om att det är öppet köp på varan innan du fattar ett beslut. Det är inte något stort och livsavgörande beslut direkt! Är det kanske vetskapen om att det går att ta tillbaka beslutet (öppet köp) som gör att vi får vind i ryggen och vågar ta steget eller har vi egentligen inte gjort en tillräckligt bra behovsanalys och innerst inne känner att behovet av ett par nya skor inte är så trängande, mest ”nice to have” snarare än ”need to have”? Hade behovet varit mer trängande är jag övertygad om att beslutet tagits snabbare och mer effektivt.

Vi kan jämföra det med beslutet att köpa en bostad. Visning på söndag - du tittar på objektet i cirka 10 minuter!! Därefter börjar budgivningen och trots att priset springer iväg och passerar den gräns du satt upp tackar du gladeligen ja, skriver på och fattar därmed ett av de största köpbesluten i ditt liv. Allt inom loppet av några dagar och trots avsaknaden av öppet köp. Vad beror det på? Är det så att behovsanalysen visar på ett mer trängande behov och att beslutet därmed blir lättare att fatta? Är förarbete, konsekvensanalyser och öppet köp nyckeln till effektiva beslutsprocesser?
 

Efter att i många år ha arbetat med verksamhetsutveckling och beslutsprocesser inom offentlig sektor, har jag på nära håll sett hur ineffektiva beslutsprocesser kostar tid och pengar. Vikten av en strukturerad metod för förändringshantering och beslut får inte underskattas! Det är dyrt att starta projekt som läggs ner någon månad senare p.g.a. dåligt förarbete och det är även dyrt att genomföra projektet, men inte lyckas hämta hem nyttan.  Men det skulle faktiskt kunna vara ännu dyrare att ha en handlingsförlamad organisation med långa produktionsstopp i väntan på beslut. Att fatta ett beslut som senare eventuellt får justeras är betydligt bättre än att låta bli att fatta beslut och därmed bidra till en handlingsförlamad organisation.
 

Så varför tar beslutsprocessen inom offentlig sektor sådan tid? Varför maler det byråkratiska maskineriet så extremt långsamt? Varför finns en sådan enorm beslutsångest och varför måste ”alla tycka till om allt”? Jag anser att det beror på avsaknad av en tydlig beslutsstruktur i kombination med  att man inte får ångra sig - det är helt enkelt för krångligt att både fatta och omvärdera ett beslut. Att det bör finnas struktur är vi förmodligen alla ense om, men varför inte även införa öppet köp för förändringsbeslut, d.v.s. införa möjligheten att kunna testa och ångra sig.  Våga fatta beslut och våga utvärdera och mäta om besluten gav önskad effekt eller inte! Lek med tanken att införa öppet köp i era beslutsprocesser för att tackla eventuell beslutsångest.
 

Och kom ihåg, du kommer inte till helvetet för att du agerar enligt organisationens behov. Du kommer dit när du passivt ser på utan att ingripa, paralyserad av rädsla för att göra fel.