Klockan är 03:40 och det är lördag morgon, den 16 juni. Om några minuter ska jag ge mig iväg på årets Vätternrunda. Ett lopp som jag i år ska cykla i en klunga, eller så kallad sub-grupp. I mitt fall sub9 vilket betyder att vi har som mål att gå under nio timmar.
Därför har vi räknat ut tider över när vi ska vara i de olika kontrollerna och därtill medelhastigheter, både totalt med pauser inkluderade och rullsnitt, dvs medelhastighet när vi sitter på cykeln. I mitt fall har jag tejpat fast denna information på ramen så att jag enkelt ska kunna överblicka hur vi ligger till.
Annars är samtalsämnet vädret och klädsel. Alla vädersajter (smhi, yr, klart – vi har konsulterat dem alla) lovar regn. Mycket regn. Därför har det varit svårt att fatta beslut om klädsel. Det blev ylleunderställ utan regnjacka eftersom ylle värmer trots att det är blött och det finns ingen regnjacka som klarar så mycket regn som ska komma.
Så trampar vi iväg kl 03:58 och det piper frenetiskt från allas cykeldatorer som sätts igång. Väl ute ur Motala formerar vi oss i ett snyggt 2-par och tempot trappas upp. Ingen vind och adrenalin i kroppen gör att vi gärna trampar på i drygt 35 km/h. Men snart kommer regnet och tempot mattas en aning.
Dock har vi hela tiden koll på snitthastigheten som stadigt ligger och balanserar på rätt sida. Första kontrollen passeras och vi kan stämma av vårt faktiska resultat emot planen. Vi är någon minut före vårt schema. Fint!
För egen del känns det mycket bra. Jag har full koll på pulsen när jag går fram och tar förningar (ligger längst fram i klungan och tar vind). Pulsen ska inte stiga över 160. Där har jag min mjölksyratröskel vilket kort innebär att om pulsen överstiger den nivån under en längre tid så tröttas jag ut. När jag väl faller tillbaka och någon annan tar vid i täten ska pulsen på någon minut sedan sjunka tillbaka till marschtakt.
Så sker också. Jag klarar tre fyra minuter i täten utan att riskera mjölksyra och tillbaka i klunga sjunker pulsen snabbt till 115. Bra. Kroppen är med så här långt. Jag är stark.
Samtidigt försämras de yttre förhållandena. Regnet tilltar och ibland känns som att vi befinner oss i en högtryckstvätt. Det frestar på och vi tappar totalt fyra cyklister innan Gränna. Men fler kontroller passeras och vi får hela tiden positiva besked om att vi ligger bra till gentemot vår plan. Det stärker oss och vi får nya krafter. Sanningen och säga men just nu är det den starkaste drivkraften att fortstätta trampa.
Ungefär halvvägs, vid Fagerhult, gör vi vårt enda stopp för påfyllning av energi. Det är välbehövligt, även om jag druckit mindre än planerat eftersom man inte svettas. Å andra sidan får jag inte i mig några kolhydrater på det sättet och det behövs. Därför börjar jag här tvångsdricka en viss mängd i timmen, räknat emot hur mycket jag behöver till målgång. Allt för att undvika att köra in i väggen och parkera.
Hammarsundet passeras. Nu är det ”nedför” hem till Motala. Bara fyra mil kval och vi ligger alltjämt före vårt schema. Regnet har dessutom upphört och såväl vägbanor som cyklister börjar sakteliga torka upp. Nu växer tron på att vi verkligen ska kunna klara vårt mål. Visst, olyckor kan ske som förstör, men att vi kollektivt fullständigt ska tappa orken känns inte troligt.
Flera av oss är emellertid ganska trötta vid det här laget, så för att inte tappa fler slår vi av på tempot. Vi har råd med det enligt vårt schema. Så det är till slut en triumferande glad grupp som i en snygg formation, tillsammans korsar mållinjen i Motala kl 12:41 på lördagen. Vi kramar om varandra och för en stund känns det som att vi bestigit Mount Everest. Och så till sist belöningen. Att tillsammans få sitta – i solsken – i parken inne i Motala med mat och ljummen lättöl och bara må bäst. Fantastiskt.
Och så till den fråga du nog burit på ett tag. Varför denna race report här på Stretch blogg. Jo. Som du kanske noterat så hade information en ganska betydande del i framgången. Hastigheter, pulszoner, kolhydratnivåer, kadens (det har vi inte gått in på) var alla nyckeltal som jag/vi kontinuerligt stämde av emot. Målet var nedbrutit i delmål och nyckeln till vår framgång låg i en ständig uppdatering av information. Det tjänade dels som beslutsunderlag kring hur tempot skulle hållas, dels var ytterst motiverande när det kändes svårt.
Det är därför processnära beslutsstöd är så viktigt. Därigenom ges den operativa verksamheten möjlighet att fatta beslut och styra mot det givna målet. Och trots att framgången då inte är så oväntad, så är den likväl väldigt eftertraktad. Även om den firas med ljummen lättöl. Och vill du se hur det funkar i praktiken, haka på ett varv runt sjön nästa år – try it, you like it!
